Kommer ihåg när vi träffades första gången. Det var någon gång mellan november-december. Precis efter första dagen när vi var, så fick jag ett sms påvägen hem "Jag älskar dej syster, vi mot allt" Jag blev tårögd av lycka. Det var vi mot allt, verkligen vi mot världen. Vi träffades typ varje dag, och har sjukt många roliga minnen. Du vet killarna på bussen haha! Och allt, seriöst jag saknar oss så jävla mycket. När det var vi. Det var med dej som jag mådde som bäst, det var dej jag levde för. Sen så sista gången när vi sågs, jag visste att det va sista kramen jag skulle få av dej. När vi sa "nu när våra pojkvännar kommer hem så kommer vi skiljas :'(" Och det gjorde vi, dom kom hem och vi träffades inte mer.
Sen så började vi bråka asmycket, om en sjukt liten sak. Och det har pågått i flera månader nu. Jag har mått illa för det, men jag har inte visat det. Jag har trott att du inte har brytt dej, men tydligen så har du saknat mig med. Jag kan verkligen inte förklara hur mycket jag saknade & saknar dej.

Vi sa föralltid, genom allt och det ska bli. Det ska bli vi mot allt igen, och jag ska kämpa för oss båda. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dej grymt, som jag sa.. "Jag kommer alltid att älska dej, vad som än händer lillasyster" Och det stämmer, jag älskar dej fortfarande.

Men på tisdag då jävlar, den dagen har jag väntat på länge. Och nu ska vi träffas igen, vet du hur lycklig jag är eller?
Hela texten är skriver till den, Cecilia Maria Karlsson Ångnell. Jag älskar dej! <3