Jag skriver nu för jag måste verkligen skriva någonstans. På utsidan så verkar jag vara världens lyckligaste person, många ger mig komplimanger osv. inte för att skryta dåra. Men insidan gråter, jag mår verkligen skit varje dag. Har inte alls många verkligen äkta vänner som jag kan lita på, för det min pappa gjorde mot mig för länge sen gjorde så jag inte kan lita på någon längre, han svek mig. Men han har blivit bättre och bättre nu med åren, och nu är han nästan normal igen. Men jag hatar honom lika mycket fortfarande, och jag bryr mig inte om han läser dethär nu, för det är bara sanningen.
Jag har sjukt många problem, som jag mår dåligt över. Och nästan alla vet mina svaga punkter, och många försöker att trycka ner mig, och för ett tag sen så hade jag grymt mycket självförtroende och jag brydde mig inte om vad andra sa, men nu tar jag in allt. Jag är en svag person, och dom flesta vet det nu. Den ända, verkligen ända jag kan lita på är hanna ahnskog. Hon berättar ingenting, och hon vet hela mitt liv i detaljer. Vi pratar nästan varje kväll om vad som har hänt under dagen, och det är hon som får mig att ställa mig på fötterna igen och tänka på annat. Samma sak med min pojkvän, visst han vet inte alls lika mycket som hanna, men jag kan berätta saker för honom , óch jag mår grymt bra när jag är med honom. Jag kan le , som jag alltid gör, men när jag är med honom så ler jag på insidan också. Jag blir helt enkelt lycklig av att vara med honom, att få känna hans armar hålla om mig.
Men utan hanna hade jag verkligen inte kommit dit jag är nu, det var hon som fick mig att få självförtroende, att älska mig själv. Men när alla försöker att trycka ner mig så är det inte så lätt, då räcker inte självförtroendet. Men hanna har alltid funnits för mig, hon har alltid ställt upp, hon har pratat med mig när jag har mått som sämst, och kunnat träffa míg mitt i natten när jag har mått som sämst, hon visar att hon verkligen bryr sig. Somsagt så skulle jag aldrig ha varit där jag är nu, jag skulle inte ens funnits kanske utan henne, för jag lärde känna henne på dagis, och sen dess har det alltid varit hon och jag mot allt.
Jag har det inte alls lätt hemma, för jag vill aldrig vara hemma när min mamma är här, jag vet inte riktigt varför, det bara är så. Tror det är för vad som har hänt förut, och det kommer jag aldrig att komma över, men med alla mina vänner, och framförallt min pojkvän så klarar jag mig.
Med denna text, så vill jag bara säga tack till hanna, som alltid finns. Och du ska veta gumman att jag kommer göra allt för att ge tillbaka allt som du har gett till mig. Jag älskar dej ! <3